En insändare i VLT igår satte fingret på nåt väldigt intressant, som jag inte tänkt på tidigare! Den var skriven ”ur hundens perspektiv”, och där framgick t.ex. att när han behövde läkarvård (dvs veterinär) fick han alltid träffa någon av tre ”läkare” som han fått träffa hela livet och som han kände någorlunda, medan husse alltid fick gå till någon ny läkare som han inte hade någon tidigare relation till. När hunden behövde opereras fick han komma tillbaks dagen efter medan husse fick åka hem och vänta i ”upp till 90 dagar” (vilket inte alltid räcker) på sin operation. För hunden betalade husse en försäkring som inkluderade veterinärvård, men för sig själv betalade han betydligt dyrare skatt för betydligt sämre service.
Vad kan vi då lära oss av detta? Jo följande: veterinärkliniker är med få undantag helt privatägda och därför finns så många som behövs, till priser som är tillräckligt låga för att folk (eller försäkringsbolag) är villiga att betala och tillräckligt höga för att verksamheten ska gå med vinst. Varför skulle inte en människa kunna opereras dagen efter undersökning, eller t.o.m. samma dag, om en hund kan?